Ca 37 mil, en avlång saknad.
När man har saker att göra hela tiden så hinner man inte börja tänka på privata saker, men när klockan slår 16:00 så får man tid över till detta.
I dag blev min dag en såndär dag som nästan stod helt stilla. En underbar sak är på gång att hända när som helst och första gången det hände kände jag mig så stolt och glad, men denna gång känns det som en främmande men ändå välkänd händelse. Jag har inte ens hunnit presentera mig eftersom milavståndet är så fruktansvärt långt. Jag önskar att jag kunde dela upp mig i flera Annelieor så jag hann vara med överallt, men det finns bara en Jag och därför blir det som det blir. Jag saknar så hela hjärtat skriker. Dumma avlånga land och dumma tidsbrist! Förut var jag ett känt ansikte men rädslan för att bli en främling ökar sakta men säkert. Men men. Semestern kommer även i år och då ska jag bannemig försöka åka upp.
Om man har en älskad och älskande familj vet man att man aldrig blir ensam. Tack och lov.
Men risken att inget blir som man tänkt sig finns ändå. Och risken att allt blir som man tänkt sig finns också.





